Vidgade vyer

Vi läser och blir ännu klokare

Etikett: uppgift 4 (sida 1 av 2)

Morgon i Jenin – En till känsla

Kapitel 42, sida 325. ”Moshe hade använt sina sista andetag till att avslöja vad som hänt och att be sin son om förlåtelse. Han hade talat om sina drömmar, om det judiska folkets längtan efter ett hemland. Han hade talat om Irguns hemligheter, de illdåd de gjort sig skyldiga till för att driva bort palestinier från deras hem. ”Barmhärtighet var en lyx vi inte hade råd med”, hade Moshe sagt. Han hade beskrivit de ansikten som hemsökte honom. ”Alltför många, min son.” Den arabiska kvinnan vars vristlänkar hade anglat när hon lade för honom av lammet. Hur han hade lärt sig att älska hennes arabiska barn och börjat dricka för att tysta hennes rop – ”ibni, ibni” – som han hörde lika tydligt som den dagen då han ryckte barnet ur hennes famn. ”Jag hörde henne och bara gick”, hade han viskat till David. Moshe hade inte hållit tillbaka några minnen, varken vackra eller hemska, och sedan hade han sist gått bort i natten.”

Det stycket beskriver karaktären Moshe mycket väl. Han har gjort mycket hemskt mot det palestinska folket såsom att stjäla någons barn, han levde sedan i en lögn hela sitt liv. Han var en ond människa som hade ljugit för sin son om det som egentligen hade hänt, att han föddes som palestinier och blev kidnappad från sin biologiska mor. David (Ismail) fick växa upp och kriga mot sin biologiska familj utan att få veta sanningen om det som egentligen hade hänt. Det Moshe sa visade att han ångrar det han gjort och mått dåligt över det hela sitt liv.

Jag fastnande för denna händelsen, att sonen blev kidnappad, då det är något hemskt och som gav modern och hennes familj hemska konsekvenser, t.ex. att mamman blev galen och led av sjukdomen Demens och att Amal som var hennes dotter inte fick någon moders- eller faders gestalt vilket påverkade hennes egna relation med hennes dotter. Det visade sig dock i slutändan att denna mannen hade lite känslor men det va lite synd att han sa det i sitt sista andetag istället för att ändra på sitt liv under tiden han va vid liv. Detta är känslosamt då det berättas mycket om hur de fick leva och sveken de kände, att Amal inte hade någon bra relation med sin mor på grund av denna händelsen och att David får reda på att hans föräldrar har ljugit för honom. Samt att Amal senare kunde återuppta kontakten med sin egna bror var väldigt intressant och mäktigt enligt mig då t.ex. David får berätta det han har fått höra hela sitt liv. Det visar på att Israel och Palestina kan ha fred mellan sig om de lägger alla problem åt sidan. Varför ska man bara ha fred med varandra för att man är familj? Varför inte ha fred och tänka på alla oskyldiga människor som dör istället?

Och bergen svarade – En känsla

Jag tycker att boken ”Och bergen svarade” har en av sina mest känslosamma delar i början.

”Jag kan inte göra det, sa hon till mannen och skakade på huvudet. Jag kan inte vara den som väljer. Jag skulle inte stå ut. Jag kan inte heller vara den som väljer, sa Baba Ayub… Han tittade sorgset på sina fem barn. För att rädda handen måste ett finger huggas av. Han slöt ögonen och tog upp en sten ur säcken… Med krossat hjärta lyfte han upp sin yngste son i famnen, och Qais som blint litade på fadern lindade lyckligt armarna runt Baba Ayubs hals. Det var inte förrän Baba Ayub lämnade honom utanför huset och stängde dörren som pojken förstod att något var på tok, och där stod Baba Ayub med tårarna rinnande från sina hårt slutna ögon och med ryggen mot dörren, medan hans älskade Qais bankade på den med sina små nävar och vädjade till Baba att släppa in honom”

Detta stycket är taget ifrån sida nummer 15 i boken. Handlingen utspelar sig när Baba Ayub och hans kvinna blir tvungna att lämna bort ett utav sina fem barn till det hemska monstret. För hade de inte valt ut ett utav dem så hade han tagit alla fem. Baba Ayub var särskilt svag för ett utav banen, sonen Qais, som var tre år gammal. Han var en pojke som alltid var glad och spred energi omkring sig.                                                                                                      Baba Ayub och hans kvinna hade inte samvete till att välja ut ett utav dem, och valde att skriva deras namn på fem olika stenar. De skulle sedan lägga ner stenarna i en säck och ta upp en utav stenarna. Det namnet som det stod på stenen, skulle de välja när monstret skulle komma och bergära ett barn. Baba Ayub råkade ta stenen som det stod Qais på.

Jag har fastnat väldigt mycket för just den första delen i boken, där det handlar om Baba Ayub och hans familj, och om hur de tvingas lämna ett utav sina barn till monstret, och jag kan nästan inte förstå smärtan som familjen fick genomlida . Tänk om det hade varit jag själv som skulle bli tvingad att lämna bort ett utav mina egna barn? Det ska ingen någon sin behöva göra. Karaktärerna är såklart väldigt sorgsna, och Baba Ayubs tårar rinner ner för hans kinder samtidigt som han sluter sina ögon. Handlingen  är hemskt, och jag förstår precis att karaktärerna känner som de gör.

 

En känsla – Francesca

Jag citerar ”Jag är hysterisk. Jag vet inte vad jag säger. Men jag kan inte hejda mig.
”Du vill ha henne för dig själv. Du tror att du kan fixa allt genom att glömma det, men du gör det bara värre. Allt är ditt fel. Det är ditt fel att hon fortfarande är sjuk, eftersom du inte vet hur du ska hantera det. För du är en vekling. Alla säger att du är det, och jag tror det, och mamma hade kunnat hitta någon bättre än dig och jag fattar inte varför du inte bara drar åt helvete nu, innan du gör allt värre”. Hans ansiktsuttryck är så förkrossande, men jag bryr mig inte. Jag vill såra honom”

Jag valde detta stycke därför att jag kan känna igen mig så mycket i Francesca när hon säger dessa saker till sin far. Ibland går det överstyr och man tänker inte på vad man säger till sina föräldrar förrän efteråt när man tänker efter och ångrar sig. Jag levde mig verkligen in i det stycket och jag kände medlidande för hennes far som bara stod där och var helt förkrossad men samtidigt kunde jag känna igen mig så mycket i Francesca. Hon har byggt upp så mycket känslor under en längre tid och allt blev bara för mycket, hon kunde längre inte hejda sina känslor. Jag tror att många ungdomar kan känna igen sig i detta stycket. Idag har man så många krav på sig själv och problem som man måste handskas med samtidigt som man måste tänka på allt annat, ibland blir allt för mycket och ibland hjälper det att skrika rakt ut för att minska ångesten. Det är viktigt att ta hand om sina nära och kära och verkligen ta vara på det man har för man vet aldrig när det kan tas ifrån en.

Jag kan förstå att Francesca betedde sig som hon gjorde, men jag tycker att det går till en viss gräns. Jag har suttit i samma situation som Francesca förut – inte på samma nivå – och man har så mycket känslor inom sig och utan att man tänker sig för riktar man all ilska och alla känslor mot en person som egentligen är oskyldig. Efteråt ångrar man sig och skuldkänslorna väller över en.

Francesca beskrivs som hysterisk och oförutsägbar tycker jag, hon slänger ut sig ord med insikt att såra någon. Hennes far står där helt uppskärrad över vad han nyss hört hans dotter säga. Efteråt springer Francesca iväg och lämnade hennes far där helt ensam men hon har en sådan relation till sin far att hon inte behöver ursäkta sig utan han tar all skit hon kastade på honom och tog det som jag tycker att föräldrar borde göra. För grejen är den att man i 9 av 10 fall aldrig menar det man säger och man får en klump i magen över vad man nyss sagt. Man blir chockad för att man faktiskt kan åstadkomma att säga sådana ord till någon man älskar.

En känsla- Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

Mrs Vaselli bor ensam i huset bredvid Amal och hennes familj. Hon är en gammal grekisk kvinna som är väldigt otrevlig och grinig. Amals mamma säger ofta till Amal att hon måste vara snäll och trevlig mot kvinnan även om hon inte är trevlig tillbaka, för då belönas man av gud. Amal försöker göra som sin mamma säger, även om det inte är det lättaste för henne,  och är artig mot Mrs Vaselli. En dag säger Amals mamma till henne att gå till grannen och ge henne en present. Motvilligt gjorde Amal som hennes mamma sa och gick dit. I början var Mrs Vaselli väldigt bitter, men efter att Amal fick henne at skratta, släppe det. De började öppna upp sig för varandra om sina problem. Jag tycker att ett känslosamt stycke var när Mrs Vaselli föll i gråt, när de pratade om hur hennes liv hade varit. Mrs Vaselli berättade för Amal hur jobbigt det hade varit för henne när hon kom till Australien, när hon fick missfall på missfall och när hennes man dog.  Amal fick tårar i ögonen och försökte trösta Mrs Vaselli.

Känslorna uppfattas genom hur författaren beskriver deras tonläge och tystnad. På hur de använder kroppsspråket och deras ansiktsuttryck.

 

En känsla – I gryningen tror jag att mamma ska väck mig

”Är det straff att vara den som överlever, när det borde vara det pris alla slåss om? Men för mig är det ett straff. Jag vill vara med min familj. Är alla döda vill jag också vara död. Att leva ensam är ett fängelse”
(s.143)

Detta är ett citat från boken jag tycker är lite extra gripande och känslosamt. Ombeni känns så ensam och sårbar när hon tänker detta. Det är precis som att hon ligger på botten och det finns ingenting i världen som skulle kunna hjälpa henne få tillbaka livsglädjen.

Hon har bott ett tag i Sverige, själv i en lägenhet. Hon har förlorat halva sin familj och resten av familjen vet hon inte om de är i livet eller inte. Ombeni har inte lyckats skaffa några kompisar, det är ingen som har brytt sig tillräckligt för att lära känna henne. Allt hon har är sin hund Gösta som hon fick ta med sig från sin första flytt inom Sverige.

Jag själv har inget i mitt liv som ens går att jämföra de fruktansvärda hon varit med om, men känslan av ensamhet tror jag alla kan relatera till mer eller mindre.

Huvudkaraktärer – I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

Bokens huvudperson är Ombeni, en sextonårig flicka som kommer från östra Kongo. Hon utsätts för våldtäkt, misshandel, kidnappning och får se människor i sin närhet dö. Detta är saker som förekommer ofta i boken och när man förstår vad hon gått igenom förstår man varför hon reagerar som hon gör i olika situationer. Ombeni tvingas varje dag kämpa mot sina hjärnspöken och panikattacker och detta tär hårt på hennes psyke. Hon såg sin mamma, pappa och bror bli dödade, och  hon vaknar fortfarande av deras skrik. Hon drömmer om dem varje natt.

Hon är äldsta dottern i en stor familj som hon nu tvingas leva utan. Hon bor nämligen i en egen lägenhet, i norra Sverige. Hon går på gymnasiet men känner sig utanför och inte speciellt välkommen. Varken handläggaren på migrationsverket, lärare eller hennes klasskamrater vet vad hon gått igenom eller hennes tunga börda som hon går och bär på.

Boken är skriven i jag-form vilket gör att bilden av Ombenis utseende inte blir så tydligt. Allt jag fått reda på är att hon är ganska lång och har stora fötter. Hennes hudfärg är mörk och om du studerar omslaget ser man också att hon har kort hår.

Ombeni har ont om pengar och tvingas många gånger gå och lägga sig hungrig och avstå från olika evenemang på skolan som kostar pengar. Hon går till kyrkan varje söndag och ber ofta till Gud.

En händelse som visar hur Ombeni är till sättet efter allt hon gått igenom är när studentfesten närmar sig och anmälningslistan sitter uppe. Alla på skolan ska gå, alla förutom Ombeni för hon har inte pengar så det räcker. Hon får då låna pengar av en snäll tant som hon börjat få kontakt med, men när hon nästa dag ska anmäla sig säger expediten bara att anmälningstiden har gått ut, och att hon faktiskt måste börja anpassa sig efter regler, för det är viktigt i Sverige. Ombeni blir väldigt upprörd och några fula ord hoppar ur hennes mun. Hon drämmer igen dörren så hårt att skolans fotbollspokaler skallrar till i glasskåpet samtidigt som hon tänker ”jävla kärring”. Hennes nästa tanke är: ”Förlåt mig Gud. Det där var inte bra.”

Man förstår att detta var droppen för henne, att ilskan och frustrationen tar över hennes känslor för ett tag. Att ingen förstår varför hon inte kunnat anmäla sig eller vad hon gått igenom och det gör att hon reagerar så starkt. I texten efter denna händelse ber hon om förlåtelse till Gud och det är ännu ett tecken på att hon är troende och har någon vid sin sida som kan hjälpa henne när hon har det som tuffast.

Ramiz resa – en känsla

I min bok får man inte reda på så mycket om hur Ramiz mår och om hans känslor utan mest om hans upplevelser generellt, men det finns en händelse i boken jag tycker är vädligt känslosam.
När fem beväpnade män tog sig in i deras hus utan att knacka är de redan från en början våldsamma och de slog till Ramiz morfar som bara försökte säga till dom att vara försiktiga när det fanns barn där. Några andra män slog till Ramiz pappa och skakade honom, de sa att de visste att de hade kommit från Tyskland och att de hade visste att de hade mycket pengar. Pappan vägrade att ge pengar och gav bara de han hade i fickorna, alltså småpengar. Dock visste männen att han hade så mycket mer än så. Männen fortsatte att slå honom och hotade honom med att ta med honom om han inte gav sig. Han gav sig inte och männen släpade med sig pappan ut på gatan och försvann. Efter denna händelse märker man på familjen att de blir chockade och att det förblir en stor och känslosam händelse för hela familjen. 

I ett stycke i boken skriver de såhär efter att männen släpat med sig pappan: 

”Mormor stapplade ut ur köket och hämtade en handduk och en bunke med vatten så att hon kunde torka bort blodet från morfars panna. Mamma grät hysteriskt. Mina syskon grät. Jag började också gråta. När vi hade lugnat ner oss sade mormor som hon sagt så många gånger: 

– Ni kan inte stanna här, och så lade hon till:
– Jag ska hitta en person som kan ta er härifrån, till vilket land som helst i Europa. ”

Stycket förmedlar en tragisk känsla som inte alls är rolig, tänk dig själv att veta att din pappa är tagen av fem beväpnade män, att inte veta vart han är, om han ens lever eller vad de gör med honom. Den känslan vill ingen uppleva, de lovar jag. 

Familjen får gå igenom mycket utan sin far. De tar sig igenom en hel flykt genom att tro att de aldrig kommer att få se sin pappa igen. Medvetet tar de sig från sitt land samtidigt som de vet att deras pappa finns kvar där någonstans. Hela händelsen påverkar hela familjen på många sätt. Systern till Ramiz blir svårt sjuk några veckor efter pappan blivit bortförd, samt att Ramiz blir stum, han kan inte tala med någon. Man kan säga att familjen går in i en slags depression. Hela händelsen ger en sorgsen och olycklig känsla. 

 

en känsla – Tio saker jag hatar med mig själv

 Ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt känslosamt är då Jamie efter några tuffa veckor av kluvna känslor och velande fram och tillbaka beslutar sig för att berätta för sin närmaste vän om hennes bakgrund.

Hon bjuder över kompisen Amy till sitt hus. Jamie har aldrig tagit hem någon kompis förut eftersom hennes identitet färgar varenda vägg, dekorerar varenda hörn. Arabisk folksång spelas högt från radion och inskriptionerna ur koranen hänger på väggarna. Jamie och Amy går in på Jamies rum och Jamie tar ett djupt andetag innan hon berättar. Hon berättar att hon aldrig varit uppriktig och hela tiden försökt dölja sin identitet för hon varit så rädd att folk ska döma henne. Så fort hon berättat allting strömmar lättnaden igenom henne. Jag kan förstå att hon kände lättnad efter att ha gått runt och burit på denna hemlighet så länge.

Amy tycker inte det är någon stor grej med Jamies ursprung och säger att hon inte dömer henne för det, men hon blir samtidigt förbannad över att Jamie trodde hon var såpass ytlig att hon inte skulle acceptera Jamie för den hon var. Jamie förklarar att anledningen var för att hon växt upp i en värld av stereotyper och generaliseringar. En värld av rubriker, dokumentärer, toppmöten och skriverier. Men när hon märker hur förbannad Amy blir inser hon hur fel hon haft. Hon har varit så rädd för folks generaliseringar, men varit precis lika skyldig när hon dragit sina egna slutsatser.

Jag tycker det här stycket är starkt eftersom det lär en att det alltid är bäst att vara ärlig mot andra, men framförallt också ärlig mot sig själv. Är man sig själv söker sig liksinnade personer till en, men är man inte sig själv får man heller inga vänner som känns äkta och som accepterar en som den man är. Ett citat från Jamie, som beskriver lättnaden av att vara ärlig, lyder såhär:

”Att vara ärlig är befriande. Och tufft. Och värt det. Det känns som tegelstenar och cementblock faller från ens axlar. Det är som ett ergonomiskt hjälpmedel. Plötsligt kan man stå rak och ståtlig igen.”

Amish – en känsla

”Vad gör de här? Vad fan gör de här nere? Han är ilsken. Det här är orättvist. De skall fan inte vara här!” Dessa är tankarna som går igenom Pauls huvud efter han precis har kört på en buggy med sin buss. Jag tror att han försöker skylla bort det på något annat, men det kvittar hur mycket han vrider och vänder på det så är det fortfarande han som kört in i buggyn. Denna gången hade han dock tur för att amishfolket har ett tankesätt som gör att allt är Guds vilja. Dem kan inte heller stämma någon i domstol osv. för att deras religon säger emot det.

Jag tror han inte riktigt förstår att det har hänt. Jag har själv varit med om olyckor på vägen men ändå klarat mig bra och kan sätta mig in i Pauls sits lite. När det händer något som t.ex. en olycka så förstår man inte att det har hänt och detta läser man i boken att Paul också känner. Alla hans känslor beskrivs mer detaljerat och man läser att han förnekar att det hela en skett.

 

En känsla – Blod rödare än rött

I mitt tidigare inlägg om miljöbeskrivningar citerade jag ett stycke från när en flicka blev slagen av förhörsledaren i ett fängelse. Slagen från skärpet var bara en liten del av vad som hände. Efter de slagen blev hon dessutom våldtagen, utsatt för strypgrepp, slagen med ett järn och till sist nedtryckt med huvudet i en vattenbehållare. Denna händelse är en av dem som jag fann mest känslosamma. Ni kanske undrar vad flickan gjort för fel eftersom hon satt i fängelse, men hon var helt oskyldig. Tillsammans med sin familj fördes hon dit efter att soldater fått reda på att hennes äldre bror deserterat från armén. Det beskrivs hur flickan skakade som ett asplöv, hur hennes hjärta bankade hårt och hur hon inte kunde få fram ord. Detta anser jag är tecken på att hon var otroligt rädd, vilket är helt förståeligt. Ändå verkar hon hålla modet uppe såpass att när hon fick en liten lucka, anföll förhörsledaren. Den nästintill kraftlösa flickan hade ingen chans mot den betydligt starkare mannen, ändå kämpade hon in i det sista. Det är endast när hon blev våldtagen som hennes smärta beskrivs, men man förstår att allt måste gjort så otroligt ont och varit ett rent lidande. När hon blev våldtagen stod det att det kändes som rakblad. Något som gjorde smärtan ännu värre var när hon hörde sin mors skrik. Hennes mor fick nämligen se allting. Det beskrivs hur hon förgäves försökte få förhörsledaren att sluta, men det utan resultat. Modern kunde ingenting göra. Hon befann sig på andra sidan av ett galler och förhörsledaren verkade inte ha minsta tanke om att lägga ned. Det gjorde så otroligt ont i henne att se sin egen dotter ha så ont. I boken står det, ”Hon slog sitt huvud blodigt mot gallret”. Det är alltså modern citatet handlar om. Jag tycker att detta visar hur hårt det tog på henne attest sin dotter trakasseras så brutalt, utan att kunna hjälpa henne.

Jag kan absolut förstå varför karaktärerna känner och tänker som de gör. Det dom utsattes för är alldeles fruktansvärt. Det går nästan inte att föreställa sig den smärta flickan fick genomlida. Jag förstår även hur tufft det måste varit för mamman. Att se någon man älskar så illa till mods kan göra så otroligt ont.

Äldre inlägg

© 2018 Vidgade vyer

Tema av Anders NorenUpp ↑