Jag tycker att boken ”Och bergen svarade” har en av sina mest känslosamma delar i början.

”Jag kan inte göra det, sa hon till mannen och skakade på huvudet. Jag kan inte vara den som väljer. Jag skulle inte stå ut. Jag kan inte heller vara den som väljer, sa Baba Ayub… Han tittade sorgset på sina fem barn. För att rädda handen måste ett finger huggas av. Han slöt ögonen och tog upp en sten ur säcken… Med krossat hjärta lyfte han upp sin yngste son i famnen, och Qais som blint litade på fadern lindade lyckligt armarna runt Baba Ayubs hals. Det var inte förrän Baba Ayub lämnade honom utanför huset och stängde dörren som pojken förstod att något var på tok, och där stod Baba Ayub med tårarna rinnande från sina hårt slutna ögon och med ryggen mot dörren, medan hans älskade Qais bankade på den med sina små nävar och vädjade till Baba att släppa in honom”

Detta stycket är taget ifrån sida nummer 15 i boken. Handlingen utspelar sig när Baba Ayub och hans kvinna blir tvungna att lämna bort ett utav sina fem barn till det hemska monstret. För hade de inte valt ut ett utav dem så hade han tagit alla fem. Baba Ayub var särskilt svag för ett utav banen, sonen Qais, som var tre år gammal. Han var en pojke som alltid var glad och spred energi omkring sig.                                                                                                      Baba Ayub och hans kvinna hade inte samvete till att välja ut ett utav dem, och valde att skriva deras namn på fem olika stenar. De skulle sedan lägga ner stenarna i en säck och ta upp en utav stenarna. Det namnet som det stod på stenen, skulle de välja när monstret skulle komma och bergära ett barn. Baba Ayub råkade ta stenen som det stod Qais på.

Jag har fastnat väldigt mycket för just den första delen i boken, där det handlar om Baba Ayub och hans familj, och om hur de tvingas lämna ett utav sina barn till monstret, och jag kan nästan inte förstå smärtan som familjen fick genomlida . Tänk om det hade varit jag själv som skulle bli tvingad att lämna bort ett utav mina egna barn? Det ska ingen någon sin behöva göra. Karaktärerna är såklart väldigt sorgsna, och Baba Ayubs tårar rinner ner för hans kinder samtidigt som han sluter sina ögon. Handlingen  är hemskt, och jag förstår precis att karaktärerna känner som de gör.