Boken utspelar sig i Palestina i en krigszon där huvudpersonen lever i skyddsrum. De växer upp i en by som kallas för Ein Hod och miljön där är väldigt fattig och utsatt när kriget har påbörjats. Det förekommer även mycket våld och hemskheter. Denna miljö är inget jag riktigt har erfarenhet av då jag aldrig levt i krig däremot kan jag känna till mig i den förstörda och fattiga miljön därför att landet som mina föräldrar växte upp i, har några fattiga områden på grund av tidigare krig. Dessa områden har jag besökt vilket gör att jag kan förstå miljöerna lite bättre som de beskriver i boken. Mina föräldrar har dessutom levt i krig när de var unga och därför känner jag till miljön i denna bok då jag har fått höra många historier om deras upplevelser vilket gav mig en klarare bild av hur mina föräldrar har levt samt vad deras föräldrar har fått uppleva. Min farfars mor blev mördad när farfar var 3 år gammal och det fick han se i hans egna ögon. När han var 12 år gammal och rymde från israelerna blev hans far skjuten och hans sista önskan var att få lite vatten, därefter blev min farfar hotad att om han inte går därifrån kommer han också att dö. Senare när min farfar och hans syster lyckades fly från Palestina till Libanon växte de upp på egen hand, föräldralösa och hade inga kunskaper, de kunde varken läsa eller skriva. Min farfar avled tyvärr för 2 år sen och hans dröm var att en dag kunna åka tillbaka till Palestina. Min farfars syster lever än idag och bor Landskrona, jag får tills idag höra mycket om olika delar i deras uppväxt. Även i Libanon var livet tufft som palestinier vilket jag själv har skådat i flyktingskamperna när jag besökt Libanon då jag sett hur livet där skiljer sig från livet i Sverige. Detta är därför jag känner till mig i bokens hemskheter och i flyktingsförläggningarna.

Jag har hittills fått veta att olivodlaren som kallas för Yehya tvingas fly med sin fru och hans äldre söner, Hasan och Darweesh. Yeyha har ett barnbarn som heter Ismail i boken och israelerna kidnappar sonen ur moderns famn under flykten. Barnbarnet, Ismail, kommer sedan att uppfostras av Israel och man får därefter reda på att han kommer kriga mot sin biologiska familj. Det kommer göra att hans mor i stort sett blir galen eftersom hon är då traumatiserad på grund av att hennes egna son blev tagen från henne och sedan växer upp med hat mot sin mor. På flyktingslägret föder Hasans fru en dotter som heter Amal och hon är den som förblir huvudpersonen samt återberättar händelserna.

Sida 11. ”Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte.”

Citatet är den första meningen i boken som inspirerade mig att fortsätta läsa då jag kände att det var något intressant att läsa om med tanke på att det är en verklig, återberättande händelse av själva personen som upplevt alltihop. Jag ville läsa mer om hur hon kände under det ögonblicket och veta vad som skulle hända därefter när det inte gick att avfyra skottet. Det väckte många spekulationer samt frågor som jag ville ha svar på och redan efter första meningen förstod man att det kommer vara en bok som beskriver de traumatiska händelserna detaljerat och som väcker mycket känslor.  Det var ett väldigt bra sätt att börja boken eftersom det fångade mitt intresse direkt.