Kapitel 42, sida 325. ”Moshe hade använt sina sista andetag till att avslöja vad som hänt och att be sin son om förlåtelse. Han hade talat om sina drömmar, om det judiska folkets längtan efter ett hemland. Han hade talat om Irguns hemligheter, de illdåd de gjort sig skyldiga till för att driva bort palestinier från deras hem. ”Barmhärtighet var en lyx vi inte hade råd med”, hade Moshe sagt. Han hade beskrivit de ansikten som hemsökte honom. ”Alltför många, min son.” Den arabiska kvinnan vars vristlänkar hade anglat när hon lade för honom av lammet. Hur han hade lärt sig att älska hennes arabiska barn och börjat dricka för att tysta hennes rop – ”ibni, ibni” – som han hörde lika tydligt som den dagen då han ryckte barnet ur hennes famn. ”Jag hörde henne och bara gick”, hade han viskat till David. Moshe hade inte hållit tillbaka några minnen, varken vackra eller hemska, och sedan hade han sist gått bort i natten.”

Det stycket beskriver karaktären Moshe mycket väl. Han har gjort mycket hemskt mot det palestinska folket såsom att stjäla någons barn, han levde sedan i en lögn hela sitt liv. Han var en ond människa som hade ljugit för sin son om det som egentligen hade hänt, att han föddes som palestinier och blev kidnappad från sin biologiska mor. David (Ismail) fick växa upp och kriga mot sin biologiska familj utan att få veta sanningen om det som egentligen hade hänt. Det Moshe sa visade att han ångrar det han gjort och mått dåligt över det hela sitt liv.

Jag fastnande för denna händelsen, att sonen blev kidnappad, då det är något hemskt och som gav modern och hennes familj hemska konsekvenser, t.ex. att mamman blev galen och led av sjukdomen Demens och att Amal som var hennes dotter inte fick någon moders- eller faders gestalt vilket påverkade hennes egna relation med hennes dotter. Det visade sig dock i slutändan att denna mannen hade lite känslor men det va lite synd att han sa det i sitt sista andetag istället för att ändra på sitt liv under tiden han va vid liv. Detta är känslosamt då det berättas mycket om hur de fick leva och sveken de kände, att Amal inte hade någon bra relation med sin mor på grund av denna händelsen och att David får reda på att hans föräldrar har ljugit för honom. Samt att Amal senare kunde återuppta kontakten med sin egna bror var väldigt intressant och mäktigt enligt mig då t.ex. David får berätta det han har fått höra hela sitt liv. Det visar på att Israel och Palestina kan ha fred mellan sig om de lägger alla problem åt sidan. Varför ska man bara ha fred med varandra för att man är familj? Varför inte ha fred och tänka på alla oskyldiga människor som dör istället?