Bokens huvudperson är Ombeni, en sextonårig flicka som kommer från östra Kongo. Hon utsätts för våldtäkt, misshandel, kidnappning och får se människor i sin närhet dö. Detta är saker som förekommer ofta i boken och när man förstår vad hon gått igenom förstår man varför hon reagerar som hon gör i olika situationer. Ombeni tvingas varje dag kämpa mot sina hjärnspöken och panikattacker och detta tär hårt på hennes psyke. Hon såg sin mamma, pappa och bror bli dödade, och  hon vaknar fortfarande av deras skrik. Hon drömmer om dem varje natt.

Hon är äldsta dottern i en stor familj som hon nu tvingas leva utan. Hon bor nämligen i en egen lägenhet, i norra Sverige. Hon går på gymnasiet men känner sig utanför och inte speciellt välkommen. Varken handläggaren på migrationsverket, lärare eller hennes klasskamrater vet vad hon gått igenom eller hennes tunga börda som hon går och bär på.

Boken är skriven i jag-form vilket gör att bilden av Ombenis utseende inte blir så tydligt. Allt jag fått reda på är att hon är ganska lång och har stora fötter. Hennes hudfärg är mörk och om du studerar omslaget ser man också att hon har kort hår.

Ombeni har ont om pengar och tvingas många gånger gå och lägga sig hungrig och avstå från olika evenemang på skolan som kostar pengar. Hon går till kyrkan varje söndag och ber ofta till Gud.

En händelse som visar hur Ombeni är till sättet efter allt hon gått igenom är när studentfesten närmar sig och anmälningslistan sitter uppe. Alla på skolan ska gå, alla förutom Ombeni för hon har inte pengar så det räcker. Hon får då låna pengar av en snäll tant som hon börjat få kontakt med, men när hon nästa dag ska anmäla sig säger expediten bara att anmälningstiden har gått ut, och att hon faktiskt måste börja anpassa sig efter regler, för det är viktigt i Sverige. Ombeni blir väldigt upprörd och några fula ord hoppar ur hennes mun. Hon drämmer igen dörren så hårt att skolans fotbollspokaler skallrar till i glasskåpet samtidigt som hon tänker ”jävla kärring”. Hennes nästa tanke är: ”Förlåt mig Gud. Det där var inte bra.”

Man förstår att detta var droppen för henne, att ilskan och frustrationen tar över hennes känslor för ett tag. Att ingen förstår varför hon inte kunnat anmäla sig eller vad hon gått igenom och det gör att hon reagerar så starkt. I texten efter denna händelse ber hon om förlåtelse till Gud och det är ännu ett tecken på att hon är troende och har någon vid sin sida som kan hjälpa henne när hon har det som tuffast.