Francesca är en pryd och envis tjej. Hon tar inte alltför mycket plats och uttrycker inte sina åsikter om ingen frågar om dem. I början av boken hamnar hon i ett möte med en av skolans elevrepresentanter och då märker hon att hon gjort honom nervös och tar nytta av den situationen och får övertag om konversationen. Jag tycker det verkar som hon är säker på vilka ord hon använder och hur hon använder de orden, vilket är en av hennes starkaste egenskaper.
Hon var bekväm med hur läget var och hon hatade när saker började förändrades, det enda hon vill är att allt ska vara som förut.
Hon är lättirriterad och det kan ibland gå i överstyr och när det händer har hon som inställning att såra de personer hon är förbannad på.  Hon är inte en särskilt känslosam person men innerst inne mår hon uselt. Hon har en bubbla inom sig som växer varje gång det händer saker som påverkar henne negativt, hon tror att den kommer spricka av sig själv på grund av dess svaga motståndskraft men det gör den inte.
Hon kallar sin mamma för hennes namn endast för att hon varit rasande på henne så pass många gånger att hon vill distansera sig från henne.

I början av boken beskrevs Francesca som en skrytsam person och utan att behöva uttrycka eller anstränga sig skapade hon fiender. Antingen var hon för smart för sitt eget bästa eller så presterade hon inte i enlighet till hennes potential. Hennes tidigare vänner från hennes gamla skola, St. Stella, beskrev henne som söt, behaglig, medgörlig, lojal, såg henne inte som något hot och bra att ha i närheten. Men också att hon tog saker för personligt men Francesca tyckte inte att hon kunde se det på något annat sätt. Killarna på hennes nuvarande skolan tycker att hon saknar personlighet medan hennes killkompis tycker att hon är den ärligaste personen som han någonsin har mött.
Jag ser det som att hon är en oerhört osäker person, så hon ser på sig själv förklarar väldigt tydligt att hon tvivlar på sig själv. Hon har inte alltför stark personlighet och står inte ut i mängden särskilt mycket, tvärtom faktiskt, hon känner sig bortglömd. När hennes mamma gick in i en ‘depression’ blev det för mycket för Francesca och allting handlade inte om att Francesca inte visste vem hennes mamma var längre, utan om vem hon själv hade blivit. Dagen hon fyllde sjutton år hade alla glömt av hennes födelsedag, hennes mamma hade en fruktansvärd dag och all fokus låg på henne.  Hennes mamma brukade låta henne sitta vid vuxenbordet och lät henne mer än gärna vara delaktig i samtal. Nu känner hon sig osynlig och ful.

Man får delvis en bild från omslaget av boken. Det står inte direkt hur hon ser ut men hon är halv-italienare och har brunt rakt hår. Längre in i boken presenterar William – hennes förälskelse – henne för hans pappa och han kallar henne Sophia, hon förstår förstås inte. Det kommer sedan fram att William hade sagt att hon såg ut som Sophia Loren. Sophia Loren är en italiensk skådespelare som ung var väldigt vacker.

Francesca säger att hon inte känner sig som någonting alls, hon vill vara ett adjektiv men att hon just nu bara var ett substantiv.

Jag citerar ”Så jag ringer Justine Kalinsky och säger: ”Det är Francesca Spinelli”, och hon säger: ”Francesca, du måste sluta säga ditt efternamn. Hur är läget?”, och jag säger: ”Jag mår skit”. ”
det visar att Francesca verkligen är rädd över att hon ska bli bortglömd. Hon tror att den vänskapen hon har byggt med människorna på skolan kommer gå förlorade under ledigheten. I början tror man att hon verkligen hatar allt och alla på skolan men det visar sig att hon faktiskt trivs och har skaffat sig vänner som betyder något för henne.