Ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt känslosamt är då Jamie efter några tuffa veckor av kluvna känslor och velande fram och tillbaka beslutar sig för att berätta för sin närmaste vän om hennes bakgrund.

Hon bjuder över kompisen Amy till sitt hus. Jamie har aldrig tagit hem någon kompis förut eftersom hennes identitet färgar varenda vägg, dekorerar varenda hörn. Arabisk folksång spelas högt från radion och inskriptionerna ur koranen hänger på väggarna. Jamie och Amy går in på Jamies rum och Jamie tar ett djupt andetag innan hon berättar. Hon berättar att hon aldrig varit uppriktig och hela tiden försökt dölja sin identitet för hon varit så rädd att folk ska döma henne. Så fort hon berättat allting strömmar lättnaden igenom henne. Jag kan förstå att hon kände lättnad efter att ha gått runt och burit på denna hemlighet så länge.

Amy tycker inte det är någon stor grej med Jamies ursprung och säger att hon inte dömer henne för det, men hon blir samtidigt förbannad över att Jamie trodde hon var såpass ytlig att hon inte skulle acceptera Jamie för den hon var. Jamie förklarar att anledningen var för att hon växt upp i en värld av stereotyper och generaliseringar. En värld av rubriker, dokumentärer, toppmöten och skriverier. Men när hon märker hur förbannad Amy blir inser hon hur fel hon haft. Hon har varit så rädd för folks generaliseringar, men varit precis lika skyldig när hon dragit sina egna slutsatser.

Jag tycker det här stycket är starkt eftersom det lär en att det alltid är bäst att vara ärlig mot andra, men framförallt också ärlig mot sig själv. Är man sig själv söker sig liksinnade personer till en, men är man inte sig själv får man heller inga vänner som känns äkta och som accepterar en som den man är. Ett citat från Jamie, som beskriver lättnaden av att vara ärlig, lyder såhär:

”Att vara ärlig är befriande. Och tufft. Och värt det. Det känns som tegelstenar och cementblock faller från ens axlar. Det är som ett ergonomiskt hjälpmedel. Plötsligt kan man stå rak och ståtlig igen.”