”Nästan två och ett halvt år med oupphörligt processande och utredande, där varje sanning har blivit kallad lögn och varje lögn har upphöjts till sanning. Flickorna och Annmarie har bott på hemlig adress för att slippa hotfulla påringningar. De har varit utrustade med larm för att kunna få hjälp snabbt i händelse av oönskade besök. Jens har barrikaderat sig hos fosterföräldrar, nästan lika väl skyddad han, mot Annmaries kontaktförsök. Men hon vägrar att betrakta honom som förlorad. Instans efter instans har gett henne rätt; Malåsmiljön har underkänts gång på gång: icke lämplig för minderåriga.”

Det här ger en känsla om en mamma som vägrar ge upp för sina barn. Hon kämpar och kämpar fast det går emot men hon låter sig inte sluta. Man blir glad och känner en varm känsla efter som Annmarie är en stark kvinna. Fast hon har gett rätten så går det emot ändå.