Jag tycker att det stycket då Samiras bästa kompis Bashir återvänder till byn där de bodde är ett extra känslosamt stycke i boken. Han hade rest kors och tvärs i hela Hindukush för att leta reda på den sten där Samira hade gömt sin hemlighet under. Detta ledde till att han hade varit borta i flera år och att Samira då längtade efter Bashir varje dag. Bashir beskrivs i stycket som en kille som i ögonblicket är full av sorg, lycka och otrolig längtan. Jag kan självklart förstå varför Bashir kände som han gjorde då jag tror att han kände sorg eftersom han inte hade hittat den hemlighet som han letade efter. Lycka tror jag att han kände för att han äntligen fick träffa sin kära vän igen och längtan eftersom han längtade efter att få umgås med kompisen ännu mer än vad som han gjorde innan. Längtan tror jag också att han kände för att han längtade efter att få reda på hemligheten som han hade sökt efter.  Jag tror att jag också hade upplevt ungefär samma känslor ifall jag skulle vara i den situationen som han var i. Den känslan som han upplevde som jag tror att jag mest skulle uppleva ifall jag var i hans situation är lycka. Detta tror jag därför att jag skulle ha saknat min kompis så oerhört mycket.

På S.248 i boken står det ”Samir känner kroppen som hukar bakom henne. Det är en manskropp, en kropp hon inte räds. Samira känner mannens andedräkt. Det är en andedräkt utan rädsla. Det är som dåförtiden när hon satt på faderhingstens rygg, hennes lilla kropp lutad mot faderns stora, kraftiga kropp”   Jag valde att skriva med dessa rader då jag tycker att de är de bästa meningarna som beskriver hur Samira kände sig i ögonblicket som Bashir återvände. Författaren har också beskrivit hennes känslor på ett speciellt sätt som gör att man får läsa lite mellan raderna för att tolka känslorna. Jag tolkar meningarna som att Samira kände sig trygg, lika trygg som hon var när hennes pappa beskyddade henne. Med ”en kropp hon inte räds” så tror jag att författaren vill förklara att även fast Samira ännu inte har sett vem som står bakom henne så känner hon sig bekväm och inte rädd. Det som jag fastnade för med detta stycket är att man med hjälp av några få meningar själv kan läsa mellan raderna och tolka hur personen känner sig på sitt sätt. Det är inte säkert att alla tolkar hennes känslor så som jag gjorde och det tycker jag var lite speciellt och väldigt intressant. Jag tror inte att jag hade känt samma trygghet ifall jag hade vetat/känt att det stod en man bakom mig utan att jag hade sett vem det var. Detta gör att jag inte helt och hållet kan förstå hur Samira kunde känna så. En annan sak som gör att jag inte kan förstå att Samira kände så är för att det bodde massa konstiga människor i den byn och för att ifall någon skulle komma på att Samir egentligen var Samira så skulle hon råka riktigt illa ut. Detta är en sak som jag funderade över när jag läste boken hur Samira kunde känna sig så trygg nästan hela tiden istället för att vara orolig eller något liknande för vad som männen skulle göra ifall de kom på henne.