”Är det straff att vara den som överlever, när det borde vara det pris alla slåss om? Men för mig är det ett straff. Jag vill vara med min familj. Är alla döda vill jag också vara död. Att leva ensam är ett fängelse”
(s.143)

Detta är ett citat från boken jag tycker är lite extra gripande och känslosamt. Ombeni känns så ensam och sårbar när hon tänker detta. Det är precis som att hon ligger på botten och det finns ingenting i världen som skulle kunna hjälpa henne få tillbaka livsglädjen.

Hon har bott ett tag i Sverige, själv i en lägenhet. Hon har förlorat halva sin familj och resten av familjen vet hon inte om de är i livet eller inte. Ombeni har inte lyckats skaffa några kompisar, det är ingen som har brytt sig tillräckligt för att lära känna henne. Allt hon har är sin hund Gösta som hon fick ta med sig från sin första flytt inom Sverige.

Jag själv har inget i mitt liv som ens går att jämföra de fruktansvärda hon varit med om, men känslan av ensamhet tror jag alla kan relatera till mer eller mindre.