Vidgade vyer

Vi läser och blir ännu klokare

Sida 2 av 16

Huvudkaraktärer – I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

Bokens huvudperson är Ombeni, en sextonårig flicka som kommer från östra Kongo. Hon utsätts för våldtäkt, misshandel, kidnappning och får se människor i sin närhet dö. Detta är saker som förekommer ofta i boken och när man förstår vad hon gått igenom förstår man varför hon reagerar som hon gör i olika situationer. Ombeni tvingas varje dag kämpa mot sina hjärnspöken och panikattacker och detta tär hårt på hennes psyke. Hon såg sin mamma, pappa och bror bli dödade, och  hon vaknar fortfarande av deras skrik. Hon drömmer om dem varje natt.

Hon är äldsta dottern i en stor familj som hon nu tvingas leva utan. Hon bor nämligen i en egen lägenhet, i norra Sverige. Hon går på gymnasiet men känner sig utanför och inte speciellt välkommen. Varken handläggaren på migrationsverket, lärare eller hennes klasskamrater vet vad hon gått igenom eller hennes tunga börda som hon går och bär på.

Boken är skriven i jag-form vilket gör att bilden av Ombenis utseende inte blir så tydligt. Allt jag fått reda på är att hon är ganska lång och har stora fötter. Hennes hudfärg är mörk och om du studerar omslaget ser man också att hon har kort hår.

Ombeni har ont om pengar och tvingas många gånger gå och lägga sig hungrig och avstå från olika evenemang på skolan som kostar pengar. Hon går till kyrkan varje söndag och ber ofta till Gud.

En händelse som visar hur Ombeni är till sättet efter allt hon gått igenom är när studentfesten närmar sig och anmälningslistan sitter uppe. Alla på skolan ska gå, alla förutom Ombeni för hon har inte pengar så det räcker. Hon får då låna pengar av en snäll tant som hon börjat få kontakt med, men när hon nästa dag ska anmäla sig säger expediten bara att anmälningstiden har gått ut, och att hon faktiskt måste börja anpassa sig efter regler, för det är viktigt i Sverige. Ombeni blir väldigt upprörd och några fula ord hoppar ur hennes mun. Hon drämmer igen dörren så hårt att skolans fotbollspokaler skallrar till i glasskåpet samtidigt som hon tänker ”jävla kärring”. Hennes nästa tanke är: ”Förlåt mig Gud. Det där var inte bra.”

Man förstår att detta var droppen för henne, att ilskan och frustrationen tar över hennes känslor för ett tag. Att ingen förstår varför hon inte kunnat anmäla sig eller vad hon gått igenom och det gör att hon reagerar så starkt. I texten efter denna händelse ber hon om förlåtelse till Gud och det är ännu ett tecken på att hon är troende och har någon vid sin sida som kan hjälpa henne när hon har det som tuffast.

Miljöbeskrivning -Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

Handlingen utspelar sig i Camberwell vilket är en förort till Melbourne i Australien.  Den utspelar sig i modern tid och för det mesta i skolan som Amal och hennes vänner går på.

Miljön kan jag delvis känna igen mig i. Å ena sidan verkar skolan vara mer strikt där än vad skolor är i Sverige. Skolan har bland annat en regel om skoluniform vilket hindrar Amal från att bära slöja i vilken färg hon vill. Det märks på sättet lärarna pratar med eleverna att de har mer och striktare  regler i klassrummet än vad skolor i Sverige har. Många lärare har dessutom fördomar vad det gäller att vara muslim och de tycker sig ha rätt att kommentera det.  Däremot har skolmiljön också många likheter med våran. Jag kan känna igen mig i dens tydliga hierarkier och outtalade koder för vad man får och inte får göra, vad man får och inte får ha på sig. Det märks också tydligt att de typiska ”tonårs problemen” är desamma i både Sverige och Australien.

 

Ramiz resa – en känsla

I min bok får man inte reda på så mycket om hur Ramiz mår och om hans känslor utan mest om hans upplevelser generellt, men det finns en händelse i boken jag tycker är vädligt känslosam.
När fem beväpnade män tog sig in i deras hus utan att knacka är de redan från en början våldsamma och de slog till Ramiz morfar som bara försökte säga till dom att vara försiktiga när det fanns barn där. Några andra män slog till Ramiz pappa och skakade honom, de sa att de visste att de hade kommit från Tyskland och att de hade visste att de hade mycket pengar. Pappan vägrade att ge pengar och gav bara de han hade i fickorna, alltså småpengar. Dock visste männen att han hade så mycket mer än så. Männen fortsatte att slå honom och hotade honom med att ta med honom om han inte gav sig. Han gav sig inte och männen släpade med sig pappan ut på gatan och försvann. Efter denna händelse märker man på familjen att de blir chockade och att det förblir en stor och känslosam händelse för hela familjen. 

I ett stycke i boken skriver de såhär efter att männen släpat med sig pappan: 

”Mormor stapplade ut ur köket och hämtade en handduk och en bunke med vatten så att hon kunde torka bort blodet från morfars panna. Mamma grät hysteriskt. Mina syskon grät. Jag började också gråta. När vi hade lugnat ner oss sade mormor som hon sagt så många gånger: 

– Ni kan inte stanna här, och så lade hon till:
– Jag ska hitta en person som kan ta er härifrån, till vilket land som helst i Europa. ”

Stycket förmedlar en tragisk känsla som inte alls är rolig, tänk dig själv att veta att din pappa är tagen av fem beväpnade män, att inte veta vart han är, om han ens lever eller vad de gör med honom. Den känslan vill ingen uppleva, de lovar jag. 

Familjen får gå igenom mycket utan sin far. De tar sig igenom en hel flykt genom att tro att de aldrig kommer att få se sin pappa igen. Medvetet tar de sig från sitt land samtidigt som de vet att deras pappa finns kvar där någonstans. Hela händelsen påverkar hela familjen på många sätt. Systern till Ramiz blir svårt sjuk några veckor efter pappan blivit bortförd, samt att Ramiz blir stum, han kan inte tala med någon. Man kan säga att familjen går in i en slags depression. Hela händelsen ger en sorgsen och olycklig känsla. 

 

en känsla – Tio saker jag hatar med mig själv

 Ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt känslosamt är då Jamie efter några tuffa veckor av kluvna känslor och velande fram och tillbaka beslutar sig för att berätta för sin närmaste vän om hennes bakgrund.

Hon bjuder över kompisen Amy till sitt hus. Jamie har aldrig tagit hem någon kompis förut eftersom hennes identitet färgar varenda vägg, dekorerar varenda hörn. Arabisk folksång spelas högt från radion och inskriptionerna ur koranen hänger på väggarna. Jamie och Amy går in på Jamies rum och Jamie tar ett djupt andetag innan hon berättar. Hon berättar att hon aldrig varit uppriktig och hela tiden försökt dölja sin identitet för hon varit så rädd att folk ska döma henne. Så fort hon berättat allting strömmar lättnaden igenom henne. Jag kan förstå att hon kände lättnad efter att ha gått runt och burit på denna hemlighet så länge.

Amy tycker inte det är någon stor grej med Jamies ursprung och säger att hon inte dömer henne för det, men hon blir samtidigt förbannad över att Jamie trodde hon var såpass ytlig att hon inte skulle acceptera Jamie för den hon var. Jamie förklarar att anledningen var för att hon växt upp i en värld av stereotyper och generaliseringar. En värld av rubriker, dokumentärer, toppmöten och skriverier. Men när hon märker hur förbannad Amy blir inser hon hur fel hon haft. Hon har varit så rädd för folks generaliseringar, men varit precis lika skyldig när hon dragit sina egna slutsatser.

Jag tycker det här stycket är starkt eftersom det lär en att det alltid är bäst att vara ärlig mot andra, men framförallt också ärlig mot sig själv. Är man sig själv söker sig liksinnade personer till en, men är man inte sig själv får man heller inga vänner som känns äkta och som accepterar en som den man är. Ett citat från Jamie, som beskriver lättnaden av att vara ärlig, lyder såhär:

”Att vara ärlig är befriande. Och tufft. Och värt det. Det känns som tegelstenar och cementblock faller från ens axlar. Det är som ett ergonomiskt hjälpmedel. Plötsligt kan man stå rak och ståtlig igen.”

huvudkaraktär – Tio saker jag hatar med mig själv

 Jamilah, eller Jamie som hon kallar sig själv i skolan, är en 16-årig libanesisk muslim som går till madrasa (libanesisk friskola) en gång i veckan och hon är även medlem i ett arabiskt band. Hon har stora bruna ögon och långa ögonfransar. Hon har lockigt hår som hon oftast underkastar en plattång. Jag uppfattar det som att Jamie är väldigt osäker i sig själv och inte vågar visa sitt rätta jag, åtminstone inte i skolan. Pga att skolan är så dömande och rasistisk har Jamie tagit det som uppgift att av-arabisera sig själv, som hon själv beskriver det. Hon har färgat håret ljust och brukar ha blåa kontaktlinser.

Hon vågar inte stå upp för sig själv utan väljer istället att vara tyst eller instämma även fast hon inte håller med. En bra beskrivande situation som är ett exempel på detta är när den populäraste killen i hennes klass, Peter, bråkar med en libanesisk kille. Peter viskar till Jamie att den libanesiska killen säkert tillbringar helgerna i ett garage och tillverkar bomber eller tränar för en terroristcell. Jamie sväljer hårt, nickar halvhjärtat och försöker dölja att hon känner sig kränkt av hans kommentar.

Jamies mamma dog i en hjärtattack när hon var nio. Det är ett ämne hon aldrig vill gå in på då det gör för ont för att prata om. Även när hennes bästa vän frågar henne om det bygger hon direkt upp en mur och säger att hon inte vill prata om det. Hon verkar ha väldigt svårt för att öppna upp sig själv och vågar inte släppa in någon på djupet.

Amish – en känsla

”Vad gör de här? Vad fan gör de här nere? Han är ilsken. Det här är orättvist. De skall fan inte vara här!” Dessa är tankarna som går igenom Pauls huvud efter han precis har kört på en buggy med sin buss. Jag tror att han försöker skylla bort det på något annat, men det kvittar hur mycket han vrider och vänder på det så är det fortfarande han som kört in i buggyn. Denna gången hade han dock tur för att amishfolket har ett tankesätt som gör att allt är Guds vilja. Dem kan inte heller stämma någon i domstol osv. för att deras religon säger emot det.

Jag tror han inte riktigt förstår att det har hänt. Jag har själv varit med om olyckor på vägen men ändå klarat mig bra och kan sätta mig in i Pauls sits lite. När det händer något som t.ex. en olycka så förstår man inte att det har hänt och detta läser man i boken att Paul också känner. Alla hans känslor beskrivs mer detaljerat och man läser att han förnekar att det hela en skett.

 

Irakisk pojke – Blod rödare än rött

http:/Iraqi kurdish boy, Dohuk, Iraqi Kurdistan

Den här bilden får mig att associera till boken jag läst eftersom den handlar just om en irakisk pojkes uppväxt.

Hindukush

http://Karakarum, hindukush and himalya junction point

Bilden visar bergen i Hindukush.  Det var här någonstans som min huvudperson växte upp och bodde.

systrarna i boken

Soul Sisters, Marina Lagos

 

Huvudkaraktärerna har sitt ursprung i Indien – Rani och Sukh

http:/Indien

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Vidgade vyer

Tema av Anders NorenUpp ↑